The Cure till Hultsfred

Det lyckligaste ögonblicket i mitt liv var när jag såg The Cure för första gången. Arvikafestivalen 2002. 17år gammal. Jag stod längst fram och grät med någon tjej i Robert Smith frisyr. Vi hade båda gått bananas med läppstiftet. Spelningen började. Robert sjöng - When we look back at it all as I know we will / You and me / Wide eyed / I wonder / Will we really remember how it feels to be this alive?. Väldigt passande. Dom spelade nästan hela Bloodflowers. Ni vet, världens bästa skiva genom alla tider. Minns att min dåvarande flickvän var på festivalen. Men jag valde att inte umgås med henne för att jag inte ville förstöra festival-upplevelsen. Haha. Alltid varit en utmärkt pojkvän.

Andra gången jag såg The Cure var inte alls lika trevlig. Sthlm City. Bandet var nästan lika bra. Porl var ju tillbaks. Dom körde den vackra och outgivna A boy I Never Knew. Om sonen som Robert Smith aldrig fick. Den var strålande. Tyvärr hade jag en flickvän med mig som inte riktigt klarade av en 3h lång spelning med ett band hon inte gillade. "Hur långt är det kvar?". "Är det inte slut snart?" "Det har gått över tre timmar nu?". Det var nära mord. Nu återvänder The Cure till Sverige. Idag blev det klart att dom headlinar Hultsfredsfestivalen. När jag såg den nyheten blev jag alldeles uppgiven. Hur fan ska den här kyrkråttan ta sig till Småland. Om jag trollar fram några miljoner, vem ska jag åka med. Bara drygt. Tänk om dom spelar någon ny låt.. Döda mig